Silverskatten i Viggbyholm grävs fram. Foto: Arkeologerna, Statens historiska museer


Numismatik – läran om mynt – är ett ämne som går att spåra långt tillbaka i historien. Mynt har varit samlarföremål sedan åtminstone renässansen, men det var först under 1800-talet som ämnet blev professionaliserat och en egen vetenskap. Stockholms universitet har Sveriges och norra Europas enda professur i ämnet numismatik, som innehas av Jens Christian Moesgaard. 

– Det är typiskt för numismatik att de flesta anställningar är på museer. Det är ovanligt att ett universitet har den här inriktningen. 

Jens Christian Moesgaard. Foto: Djamila Rachidi, Le Studium

Jens Christian Moesgaard kommer själv från museivärlden och har haft anställning på Nationalmuseet i Köpenhamn och museer i både England och Frankrike. Intresset för numismatik sträcker sig långt tillbaka. 

– Jag var intresserad av mynt redan som pojke. De flesta pojkarna i min klass samlade mynt – 25-öringar, 10-öringar – men jag var alltid lite mer intresserad än mina kamrater. Jag hade min farfar som delade intresset, så det började redan då faktiskt. När jag sedan började studera historia på universitetet så märkte jag att jag hellre ville studera mynt och jobba med mynt än att samla mynt. 

Myntet var statens varumärke

Studier av mynt kan bidra med viktigt arkeologiskt material – och i förlängningen fördjupa vår förståelse för historien. 

– Mynt är intressant på många olika sätt. Ett mynt är präglat och skapat av makten i samhället – det är kungen eller kejsaren eller till exempel biskopen. Så genom att studera mynt så studerar vi makt. Genom myntets motiv kan vi också studera hur makten har velat porträttera sig själv. Det är även ett arkeologiskt föremål som är lätt att datera, för det är reglerat av makten. Vilken kung, vilken period, den ekonomiska situationen – allt finns att utläsa och från slutet av 1400-talet och framåt finns det årtal på mynten, säger Jens Christian Moesgaard som även menar att studier av myntet kan ge oss en bild av en stat eller ett kungarikes ekonomiska situation, eftersom själva produktionen av mynt fungerade som en statlig intäkt. 

– Makten kunde tjäna pengar på att ge ut mynt – myntets värde bestod i kanske 85–90 procent i metallvärde, men man kunde ge ut myntet till 10-15 procent mer än myntets egentliga värde. Det täckte dels produktionskostnaden och var dels en intäkt för makten. 

Att studera mynt är även ett sätt att studera staters monopol och hur det har nyttjats genom historien för att tjäna pengar. 

– Tog exempelvis en stat fram ett standardiserat mynt med ett specifikt värde, var det mycket viktigt att staten tog monopol på det här nationalmyntet. Då är folk tvungna att växla och betala avgift. På det sättet kunde staten tjäna mer. Att studera mynt är ett sätt att studera när det har funnits framgångar och motgångar med monopol och hur stark kungamakten var. Det var praktiskt också för befolkningen att myntets värde var garanterat av makten, för att slippa diskussioner. Det finns berättelser och sagor från förr om hur man bråkade om vilka mynt som var okej, vad de vägde, hur mycket de var värda och historier om att människor någon gång till och med mördade varandra. 

Prestigeskatt från vikingatiden med unikt mynt

En silverskatt hittades av företaget Arkeologerna, en del av Statens historiska museer, under hösten 2020 på en gård från vikingatiden i Viggbyholm i norra Stockholm. Jens Christian Moesgaard kontaktades för att hjälpa arkeologerna att identifiera mynten.

– Det var ett mycket intressant fynd. Jag kunde se att det var mynt från flera olika länder, men samma tidsperiod. Genom att titta på myntens inskrift, motivet och symboler så kunde skatten dateras till 990-tal.

Silverskatten var en så kallad "prestigeskatt" från vikingatiden, en skatt som hade symbolisk betydelse snarare än att den var tänkt att nyttjas som betalningsmedel, flera av mynten hade använts som hängsmycken. Ett av de europeiska mynten väckte särskilt stort intresse. Det var ett ytterst ovanligt mynt från regionen Normandie i Frankrike.

Myntet från Normandie. Foto: Acta Konseveringscentrum

– Vikingarna härjade och plundrade i Frankrike, men så småningom fick de ett territorium som kallades ”män från norrs land”, på franska alltså normandie. Vikingarna kolonialiserade alltså den här regionen, men blev integrerade i samhället. Det skapades en slags blandningskultur och vikingarna upptog mycket av den lokala standarden och präglade mynt utifrån den lokala standarden.

– Just det här myntet i Viggbyholm var endast känt fram till nu från en illustration i en bok om franska mynt från 1790 – sedan dess har vi inte sett det. I boken anges att myntet finns i en fransk privat samling, men vi har aldrig sett några andra exemplar. Flera forskare har därmed utgått från att myntet inte finns, att det är en felaktig illustration. Men nu 2020, 230 år senare, så hittar vi alltså ett exemplar av det här myntet i en skatt i Sverige. Teckningen från 1790 hade alltså rätt, och vi kan datera även det myntet till 990-tal, ett vikingatida mynt.

Jakten på det sällsynta föremålet

Det finns föreningar och olika former av intresseorganisationer för människor intresserade av numismatik – och mynthandel uppmärksammades för en tid sedan i SVT-dokumentären Guldfeber om stölderna på Kungliga Myntkabinettet. Jens Christian Moesgaard menar att jakten på det sällsynta myntet kan vara en förklaring till människors fascination.

– Tänk att ha ett autentiskt föremål i handen från till exempel vikingatiden. Du har läst i historieböckerna om exempelvis kalifen Al-Rashid i Bagdad, fascinerats av berättelserna – och sen kan du i din hand hålla ett autentiskt föremål från precis den tidsperioden, ett föremål som skapats under Al-Rashids kontroll år 804, det var nämligen årtal på islamiska mynt redan under vikingatiden. Du får ett föremål som ger en konkret kontakt till vikingatiden eller till medeltiden. Den fascinationen tror jag är mycket viktig. 

– Jag försöker att se det vetenskapliga i min roll som forskare och fokuserar på det vi kan förstå av historien genom mynt, men jag kan inte förneka att även jag fascineras.