I mars 2020 uppmanade Folkhälsomyndigheten invånare i landet att arbeta hemifrån i största möjliga utsträckning. Stockholms universitet fick göra snabba omställningar för att få verksamheten att fortsätta på distans. Institutionen för kultur och estetik bedriver undervisning och forskning inom breda fält som litteraturvetenskap, konstvetenskap, teatervetenskap och idéhistoria och har i likhet med övriga institutioner på universitetet behövt ställa om från campusförlagd undervisning till helt och hållet digital undervisning. 

Elisabeth Mansén är professor i idéhistoria och undervisar på grund- och avancerad nivå och handleder doktorander parallellt med forskningen. Elisabeth beskriver omställningen till distansarbete som något som gick överraskande smidigt. 

Elisabeth Mansén. Foto: Jonas Ellerström

– Jag befann mig på andra sidan jordklotet när omställningen ägde rum och tog mig hem med nöd och näppe. När jag kom tillbaka kring den 20 mars så hade institutionen redan hunnit ställa om och det gällde att lära sig Zoom snabbt, på ”trial and error”. Det fungerade förvånansvärt bra. Jag höll i den första helt digitala disputationen på institutionen en månad senare och det gick jättebra – jag var förvånad. 

Medan Elisabeth ser många fördelar med exempelvis digitala disputationer så är det inte utan problem som vissa kurser behövt ställa om till distans.

– Vissa kurser passar verkligen inte bra att ha på distans. Sinnesintryck spelar roll för vissa av våra kurser – att kunna se, känna och ta på exempelvis ett föremål. Och sen är det naturligtvis tråkigt att man inte kan komma i kontakt fysiskt, särskilt när det gäller uppsatshandledning där det kan vara viktigt att läsa av hur folk mår. 

Svårigheten att genomföra vissa kurser digitalt stämmer Malin Hedlin Hayden, professor i konstvetenskap, in i. 

– Man får tänka om när det kommer till vissa föreläsningar. På våra kurser besöker vi ofta museer och gallerier, det har vi inte kunnat göra. Studenterna kan följa digitala guidade visningar, men det är mycket där som går förlorat – att se konstverken och arkitekturen på plats är en väldigt viktig del av vår undervisning. Sedan är det naturligtvis tråkigt att inte få träffa studenterna. I storgrupp med 80, 90 studenter så får du inte samma typ av interaktion. Diskussioner och öppna frågor fungerar inte på samma sätt i digitala möten. Du går miste om en viss dynamik. 

Malin Hedlin Hayden

Malin menar att avsaknaden av den sociala interaktionen, både med kollegor och med studenter, gör att ett fortsatt arbete på distans riskerar att skapa en svår arbetsmiljö för forskare.  

– Som forskare är du ofta själv. Utan kontoret så är man inte delaktig i en arbetsplats överhuvudtaget, man går miste om viktiga tanke- eller diskussionsprocesser. Om man inte sitter i en arbetsgrupp så blir man väldigt frånkopplad hela arbetsplatsen, det kan skapa en stark känsla av isolering. 

Även Elisabeth Mansén anser att den minskade sociala interaktionen är en oundviklig nackdel. Hon menar vidare att det kan vara viktigt att kompensera för avsaknaden av den fysiska kontakten med att låta hemmamiljön spela sin roll. 

– Vi ser på sätt och vis mer av varandra i den här digitala tillvaron. Det blir mer personligt av att exempelvis se varandras hem, det är lite roligt. Ganska många tillåter sig att sitta i en hemmiljö – i köket eller en tvättstuga och det dyker upp en kattsvans eller en hund som pockar på uppmärksamhet. Det finns något värdefullt i det eftersom det tar bort ett mått av distans och kyla. Jag försöker själv att sitta i en hemmamiljö och tillåter mig att vara lite mer personlig även i undervisning i större grupper. Det ger den energi som skapas av att möta någon på riktigt.