Den här vårterminen går mot sitt slut och jag vill tacka fakultetens medarbetare för gott arbete och passa på att önska alla Trevlig sommar! Jag hoppas att sommarledigheten kan bringa välbehövlig vila och rekreation, det vill säga att den också ger utrymme för kreativitet, tid att få undan saker som fått ligga, eller kanske tid för helt andra saker.

För egen del brukar jag ägna en del av sommarledigheten åt läsning av böcker som ligger utanför alla professionella krav. Den här sommaren kommer jag att läsa klart bland annat Lena Anderssons Mer allvarligt talat (Natur & Kultur). Boken bygger på ett stimulerande radioprogram i P1 där lyssnare ställer frågor av filosofisk karaktär som besvaras skarpt och underfundigt av Lena Andersson. I boken finns t.ex. en text som använder både formallogiken och vardagspsykologi för att besvara en fråga från Filippa, 8 år: ”Hur kan teflon fastna på någonting när inget fastnar på teflon?”. Jag ska också läsa Amos Oz senaste roman Judas som nyligen översatts till svenska (från den engelska översättningen visserligen) på Wahlström och Widstrands förlag. Handlingen utspelar sig på 50-talet i Jerusalem där huvudpersonen Shmuel, en ung student, avbryter sina studier för att ta en tjänst som sällskapsman åt en gammal lärd och bitter man, Wald. I bostaden bor också den mystiska svärdottern Atalia. Samtalen mellan Shmuel och Wald kretsar kring många ämnen, allt ifrån kommentarer kring dagsaktuell politik i det delade Jerusalem till Shmuels avbrutna masteruppsats om synen på Judas i den kristna och judiska traditionen.

Min krönika har ofta kommit in på den verksamhet som går under benämningen samverkan. Det beror på att det just nu pågår så mycket tal om högskolans samverkan med det omgivande samhället. Regeringen har intentionen att identifiera – och att finansiera – lärosätenas samverkan, Vinnova ska utgöra en central aktör i processen och universitet och högskolor deltar i debatten och formerar sig. Vid Stockholms universitet har den så kallade ”Samverkansrapporten” färdigställts; den presenterades på Universitetsstyrelsens senaste sammanträde 2017-06-02 av rektorsrådet för samverkan och IT Mats Danielsson. Det är förståeligt att allt detta tal om samverkan kan upplevas som tröttande. Universitetets strukturer för samverkan gör dessutom alltmer anspråk på kärnverksamhetens arbetstid; man behöver representanter i arbetsgrupper och råd, vilka blir fler och fler. Jag tror att det på sikt kommer att bli nödvändigt för universitetet att centralt avsätta tid för verksamhetens personal att ingå i dessa arbetsgrupper.

Men även om vi kan uppleva både mättnad och trötthet så är jag övertygad om att det är av mycket stor vikt att verksamheten – och det gäller kanske speciellt den Humanistiska fakulteten – deltar aktivt i den pågående debatten kring samverkan, precis som det är viktigt att vi faktiskt ägnar oss åt konkreta samverkansaktiviteter och att vi aldrig glömmer bort omvärldsperspektivet. En viktig poäng i rapporten är just att den delar upp den verksamhet som definieras under begreppet samverkan i tre olika verksamheter: forskningssamverkan, utbildningssamverkan och samhällsutveckling.

Denna uppdelning ger utrymmer för en fördjupad förståelse av samverkan och är mycket välkommen. Det är alldeles uppenbart att humanioras betydelse för samhället inte går att mäta eller bocka av utifrån en checklista med kategorier som ”nyttiggörande”, ”kommersialisering av forskningsresultat”, ”innovation”, ”patent”, eller ”anställningsbarhet”. Den samverkan som sker vid humanistiska fakulteten har ofta karaktären av ett både djupare och mindre preciserat deltagande i och samverkande med samhället. Humaniora artikulerar kritisk reflexion kring förändringar i vår samtid som globalisering, migration, segregering, internationell terrorism, teknik- och medieutveckling, nya förutsättningar och krav för skola och utbildning, m.m.

Det är knappast någon överdrift att hävda att politiker i Sverige inte varit särskilt kreativa när det gäller att formulera konkreta uppdrag åt humanistisk utbildning och forskning för att adressera teknikutveckling, integration och migration, klimatförändringar, energiförsörjning och hållbar utveckling. Uppgifter åt lärosätena, med tillhörande finansiering, och förväntningar om konkreta bidrag till samhällsutvecklingen har istället gått till teknik, medicin, natur- och samhällsvetenskap. Statsmakterna i Norge har i detta avseende varit föredömligt. Regeringen tagit fram en vitbok Humanioras muligheter med fokus just på samhällsrelevans som söker skapa en långsiktig plan för humaniora.

Jag ser det som en svår men också central uppgift för oss humanister att själva definiera den väsentliga roll vi har att spela inom ovannämnda områden. Om detta kommer bl.a. fakultetsledningens möte efter sommaren med de nordiska kollegorna från Oslo, Köpenhamn och Helsinki att handla.

Trevlig sommar!