Nuvarande mandatperiod för fakultetsledning och -nämnd går mot sitt slut och det är på sin plats att sammanfatta de två senaste mandatperioderna. Det går självklart inte att redogöra i detalj för allt som åstadkommits och skett under dessa sex år, men jag vill nämna några saker som varit betydelsefulla för fakultetens verksamhet. De kommer också vara viktiga för framtiden och i överlämning till kommande fakultetsledning.
Organisation. Fakulteten har genomfört förändringar avseende fördelningen av anslagsmedel för såväl forskning som utbildning. När det gäller forskningsanslaget fördelas detta numera till hälften, alltsedan 2015, utifrån prestationsbaserade nycklar. Principerna för fördelning av anslaget för utbildning har under flera år varit föremål för diskussioner i fakultetens budgetberedning; det har särskilt handlat om fakultetens interna system för att omfördela statens ersättningar för studieprestation (de statliga prislapparna). Från 2018 sker omfördelningen, inte med utgångspunkt i fasta kategorier av ämnen, utan kontinuerligt och baserat på hur kostsam den undervisning är som bedrivs inom huvudområdet, beräknat utifrån nedlagd undervisningstid per helårsstudent. Vidare har de utbildningar som inte avräknats för sina prestationer starkt reducerats så att nästan alla utbildningar erhåller anslag utifrån de faktiska prestationerna. De övergripande principerna som budgetberedningen därmed vill följa är transparens, dynamik och rättvisa.
Flera samgåenden av institutioner har skett vid fakulteten under den här tiden. Motiven för dessa organisationsförändringar har varit att skapa större, mindre sårbara enheter som kan agera kraftfullt och strategiskt inom verksamhetens alla nivåer. Men institutions-sammanslagningar är komplexa, långa och ofta svåra processer. Jag har tagit fram en sammanfattande rapport som ett underlag till Områdesnämndens uppföljning av genomförda organisationsförändringar. Rapporten fokuserar på såväl principiella synpunkter kring organisation och verksamhetsstyrning som på medarbetarnas erfarenheter kring den konkreta arbetsmiljön.
Utbildning. Humanistiska fakulteten har sedan lång tid tillbaka arbetat med utbildningarnas kurs- och programstruktur. Särskilt på den avancerade nivån har insatser gjorts för att tydliggöra studievägar, underlätta för studenterna, utveckla studie- och karriärvägledning, information. Om man ser övergripande på fakultetens utbildningar konstaterar man att kursutbudet är stort och brokigt – många kurser har inga studenter alls! – och att det inte är så enkelt att orientera sig. Vi har talat mycket om behovet av att höja genomströmning och prestationsgrad inom våra utbildningar. Ett annat centralt mål för fakulteten är att få ekonomisk balans, att uppnå vårt takbelopp och inte underprestera i samma utsträckning som tidigare år.
När det gäller utbildning på forskarnivå har en gemensam, humanistisk forskarskola skapats med den särskilda resurs om ca 20 mkr per år som finns vid fakulteten. Syftet med forskarskolan har framför allt varit att underlätta för alla de humanistiska doktoranderna att få tillgång till konkreta forskningsmiljöer. Forskarskolan har skapat nationell uppmärksamhet, och den kommer att bli särskilt viktig inför UKÄ:s kommande utvärderingar av forskarutbildningarna.
Förövrigt kommer SU:s universitetsgemensamma system för kvalitetsarbete, vilket ska pilottestas under 2018, att kräva mycket arbete från verksamhetens olika nivåer.
Forskning. Humanistisk forskning vid Stockholms universitet har en mycket stark position. Fakulteten har länge arbetat med ledande forskningsområden, och flera utvärderingar har genomförts. De medel som fakulteten disponerar från och med 2009 genom beslut i Universitetsstyrelsen för ”ledande humaniora” har fördelats på nytt genom beslut av nämnden för en period om sex år (fram till 2020). Nu finns åtta ledande forskningsområden. Åtta områden delar på 20 mkr per år under 2015-2020 för att kunna upprätthålla och utveckla sina positioner som excellenta forskningsmiljöer. Det är viktigt att konkurrensen om dessa medel hålls levande, och nämnden har därför utlyst ytterligare medel för att utveckla fler starka humanistiska forskningsmiljöer. En central utmaning för framtiden, som jag ser det, blir att ytterligare stärka den humanistiska forskningen så att den bidrar till att utveckla hela den humanvetenskapliga forskningen vid SU och därmed bättre kan komma i fråga i europeiska sammanhang som Horizon 2020 och ERC.
Samverkan. Jag har tidigare skrivit mycket om samverkan i fakultetens nyhetsbrev. Det har spekulerats huruvida staten skulle ge ett särskilt anslag för samverkansuppdraget. Nu verkar det som om Pam Fredmans utredning om resurstilldelning inte kommer att rekommendera att ett sådant särskilt anslag tilldelas lärosätena för samverkan. Icke desto mindre, och mot bakgrund av det stora intresse kring, och krav på, samverkan som statsmakterna ger uttryck för, är det viktigt att fakulteten kan redovisa hur vi samverkar med det omgivande samhället. Det är också viktigt att vi utvecklar vad vi menar med samverkan, så att inte Sveriges innovationsmyndighets (Vinnova) alltför ensidiga definition blir allenarådande. Viktigt arbete har initierats i det avseendet av det Humanvetenskapliga områdets beredning för samverkan. Den Humanistiska fakulteten har också flera starka och framgångsrika samarbeten, t.ex. med Nordiska Museet kring den Hallwylska professuren, med Statens maritima museer inom ramen för Centrum för maritima studier vid Historiska institutionen. Den mycket framgångsrika Bildningspodden måste nämnas i detta sammanhang, liksom Accelerator, som är en särskild inrättning vid fakulteten, för vilken jag förövrigt från och med 1 januari 2018 kommer att bli föreståndare.
Julledighet står nu för dörren och jag vill tacka alla fakultetens medarbetare för insatserna under denna hösttermin! Eftersom detta blir min sista krönika i Fakultetsnytt vill jag här också uttrycka min tacksamhet i ett längre perspektiv och speciellt tacka alla dem jag arbetat närmast med, nämligen fakultetsledningen, nämndens ledamöter och fakultetskansliets personal, de studenter som varit med i nämnd- och beredningssamanhang, samt prefekterna!
Det var längesedan jag hade kontakt med studenter i undervisningssammanhang och ägnade mig åt forskning. Det ska bli roligt, och också bra, att återgå till kärnverksamheten. Men jag kliver naturligtvis också av dekanuppdraget med vemod och saknad. Ofta frågar mig kollegor och vänner i verksamheten hur det nu känns att sluta som dekanus, vad som varit roligast och vilken lärdom som varit viktigast? På den sista frågan har jag faktiskt ett svar. Jag vill påstå att det går att utpeka en slags övergripande princip och en ledstjärna för verksamheten, nämligen balans. Det behövs en jämvikt mellan humanioras inriktning på samtidsfrågor i omvärlden å ena sidan, och å den andra förvaltandet av våra egen bildningstradition; det är viktigt med en balans mellan utbildning och forskning, mellan disciplinär specialisering och tvärvetenskapliga perspektiv, o.s.v. Framför allt är det viktigt för fakulteten att ha balans i sin budget. Nu kan man tycka att denna princip om balans och jämvikt varken är särskilt originell eller nyskapande. Må så vara. Men gammalt tankegods från tidigare epoker och traditioner, ska man inte ringakta. Horatius skriver i ett välkänt ode att den person som sätter värde på ”auream mediocritatem”, d.v.s. en gyllene medelväg, honom eller henne kommer det att gå bra för. Men tanken på jämvikt har inte bara med moral och levnadsätt att göra; den är djupt förankrad i Antiken. Ett av de mest slående dragen i den antika, grekiska civilisationen var, säger de franska historikerna och kulturvetarna Jean-Pierre Vernant och Pierre Vidal-Naquet i sitt stora verk La Grèce ancienne (tre volymer), att den försett eftervärlden med en rad begreppsliga motsatspar. Dessa begrepp är positionerade i ett spänningsfält som hela tiden utvecklats, fördjupats och förändrats i västerländsk civilisation. Vernant och Vidal-Naquet relaterar till myter, samhällsliv, politik och kultur i det antika Grekland och talar om den fundamentala motsättningen mellan τέχνη (praktisk färdighet, hantverk, konst) och ἐπιστήμων (vetenskaplig kunskap), motsättningen mellan lag, ordning (νομός) och natur (φύσις), mellan rationellt förutseende (γνώμη) och slumpen (τύχη) och mellan gudomlig rättvisa (δίκη) och individuellt högmod (ὕβρις).
Jämfört med andra vetenskapstraditioner som t. ex. teknik, naturvetenskap, medicin, har humaniora den särarten att uråldriga frågeställningar, även gamla metoder, aldrig blir helt föråldrade och inaktuella.
God jul och Gott nytt år 2018!