Humanistiska fakulteten är inte isolerad i förhållande till det övriga universitetet, eller till omvärlden. Generellt sett talas det alltmer om universitetens samverkan med samhället, om nyttiggörande och genomslag utanför akademin; och humanister världen runt är engagerade i en pågående debatt om nyttan med humaniora. Nej, Humanistiska fakulteten är på inget sätt avskärmad, allra minst i förhållande till statsmakten.

Den nya regeringen har i pressen och andra medier uttalat sig om sin politik avseende landets högre utbildning och forskning. Det är ganska svårt för oss i den konkreta verksamheten att veta något säkert om dessa uttalandens konsekvenser och vilka faktiska åtgärder vi kan förvänta oss. Ministern för högre utbildning och forskning, Helene Hellmark Knutsson, har formulerat några principer. Ambitionen, har hon sagt, är att öka antalet utbildningsplatser i hela landet, att arbeta för breddad rekrytering, för ökad jämställdhet och ökat studentinflytande. Regeringen ska samtidigt göra särskilda satsningar på kvalitet i utbildningarna. När det gäller forskning har regeringen i ungefär samma tongångar sagt att Sverige ska vara en stark forskningsnation, men att det också är viktigt att bredda utbildnings- och forskningsanslagen i landet. Ministern har till och med utfäst att jämställdhet ska vara en princip vid fördelning av forskningsanslag.

Det finns skäl att förhålla sig avvaktande och till och med en smula undrande: Vilka förändringar, vilka satsningar och omfördelningar kommer statsmakten att göra? Budskapen är inte bara vaga utan ibland även direkt motstridiga. Jag kan inte förstå denna otydlighet på annat sätt än att regering och ministrar inte har en tydlig riktning, åtminstone än. För utbildningsdepartementet döljer inte att man vill både informera och lära sig. Departementet vill föra en kontinuerlig dialog med universitet och högskolor i landet och ministrarna har också påbörjat en sådan kommunikation, vilket är välkommet och inger förtroende. Man får heller inte glömma att regeringen avvaktar, precis som vi alla gör inom universitet och högskolor, den uppsjö av utvärderingar, uppdrag och rapporter som initierats – eller aviserats – med bäring på utbildning och forskning. Det är inte helt enkelt att överblicka alla dessa processer; jag ska göra ett försök.

Universitetskanslersämbetet har nyss sänt ut sitt förslag för utvärdering av utbildning på forskarnivå på remiss. Stockholms universitet är i sitt svar kritiskt till hela upplägget med att starta en separat utvärdering av forskarutbildningen samtidigt som ett nytt system för kvalitetsutvärdering står inför remissbehandling. Det nya ramverket för utvärdering är ännu inte framlagt, och en utvärdering av utbildning på forskarnivå – den första i sitt slag – kan komma att påverka utformningen på ett ogenomtänkt sätt, menar vi. Universitetets yttrande påpekar dessutom otydligheter och oklarheter avseende såväl syftet som genomförandet. SUHF har också varit mycket kritisk till förslaget, och man kan undra över projektets sjösättning.

Lars Haikola har av regeringen fått i uppdrag att utreda utbildningsutbud och arbetsmarknadens behov. Utredaren ska göra en bedömning av hur väl utbildningsutbudet är avvägt i förhållande till kvalitetskrav, studenternas efterfrågan och arbetsmarknadens behov. Det kommer att bli särskilt spännande för oss vid Humanistiska fakulteten – där fristående kursutbud har stor betydelse – att ta del av beskrivning och analys. I Haikolas uppdrag ingick från början också att granska svenskt användande av MOOC (Massive Open Online Courses); men det har tagits bort och det ska bli föremål för en särskild utredning. I juni ska Haikolas utredning vara klar. Universitetskanslersämbetet ska också genomföra en granskning av inaktiva studenter; inga mer konkreta besked om formerna för detta har ännu givits.

Regeringen har påbörjat arbetet med den nya forskningspropositionen som ska presenteras 2016 och ange den forskningspolitiska färdriktningen för de kommande fyra åren (även ett tioårsperspektiv kommer att skrivas fram i propositionen). Man har givit i uppdrag åt en rad myndigheter, bl.a. Vetenskapsrådet, universitet och fackföreningar, att ta fram underlag i form av förslag med synpunkter och strategier. Den nya propositionen, är det sagt, ska omfatta forskning, högre utbildning och forskningsrelaterad innovation.

Vetenskapsrådet lämnade i slutet av förra året sitt förslag på en modell för kvalitetsutvärdering av landets forskning, och nu väntar en remissomgång. Bakgrunden är att VR fått i uppdrag av den förra regeringen att presentera en modell för resursfördelning som innefattar sakkunniggranskning av forskningens kvalitet och relevans. I dagsläget fördelas ju en del (20 % för bå 2014) av basanslaget – fakultetsmedel kallades det förr i tiden – utifrån en prestationsbaserad princip vilken enbart utgår från kvantifierbara indikatorer: publikationer, citeringar samt externa medel. Vetenskapsrådets modell – som kallas FOKUS (Forskningskvalitetsutvärdering) – består i en kollegial bedömning utifrån tre komponenter: vetenskaplig kvalitet, kvalitetsutvecklande faktorer samt genomslag utanför akademin. Bedömningen av vetenskaplig kvalitet ska få en vikt på 70 % och genomföras per forskningsområde; det finns 24 sådana och vår humanistiska fakultet har del i tre, nämligen ”Arkeologi och historia”, ”Språk, litteratur och estetiska vetenskaper”, ”Filosofi, etik och religionsvetenskap”. Kvalitetsutvecklande faktorer respektive genomslag utanför akademin ska viktas med vardera 15 % och bedömas inom fem vetenskapsområden: naturvetenskap och lantbruksvetenskap (NL), teknikvetenskap (T), medicin (M), samhällsvetenskap (S) samt humaniora och konstnärlig forskning (HK). VR:s modell är resultatet av ett omfattande och gediget arbete. Utvärderingen ska vara kvalitetsdrivande och resursbesparande; den ska kunna användas som underlag och stöd till lärosätena själva i den långsiktig, strategiska planeringen på lärosätena; den ska ge möjlighet till nationell och ämnesmässig överblick och jämförelse. I VR:s rapport betonas därmed att syftet med modellen inte inskränks till att skapa underlag för omfördelning av resurser. Nu väntar som sagt en remissomgång, men rapporten har redan orsakat meningsutbyten på DN Debatt http://www.dn.se/debatt/konkurrens-mellan-larosaten-ger-hogre-forskningskvalitet/

Vinnova (Verket för innovationssystem) slutligen fick av regeringen ett stort uppdrag – inklusive medel om 60 mkr för pilotprojekt – som består i att föreslå en modell för värdering av lärosätenas samverkan med det omgivande samhället. Slutrapportering ska inlämnas 2016, men ett förslag på modell presenterades och remitterades i fjol. Stockholms universitets remissvar uttrycker mycket stor skepsis, och rentav förödande kritik mot förslaget, som innehåller tydliga tendenser mot centralplanering av såväl utbildning som forskning. Universitetet menar, med all rätt, att Vinnovas förslag tolkar samverkan med det omgivande samhället alldeles för enkelriktat och inte som ett ömsesidigt beroende. Sådan ömsesidighet bör självklart också prägla universitetets och högskolors förhållande till statsmakten.

Det finns all anledning för oss humanister att fortsätta att uppfatta samordning och samverkan som viktiga, uppfordrande uppgifter.

/Bengt