Den 8-9 september var jag, prodekan Elisabeth Wåghäll Nivre och vicedekan Tytti Soila i Oslo för att delta i det årliga mötet med våra nordiska kollegor. De humanistiska fakultetsledningarna träffas årligen inom ramen för ett nätverk som innefattar huvudstadsuniversiteten i Norden, och i år var Oslo värd. Nätverket startades av just kollegorna i Oslo för 8 år sedan, som vid den tiden genomförde en stor högskolereform. Dåvarande dekan i Oslo har berättat att idén till dessa möten –  som vi halvt på skämt kallar ”the Nordic summits” – föddes när hon blev varse att de nordiska utbildningsministrarna träffades regelbundet för att diskutera och jämföra sina respektive förutsättningar, utmaningar och strategier när det gäller forskning och utbildning. Det fanns då starka skäl, tyckte man, att också starta kollegiala samtal mellan de humanistiska fakultetsledningarna i Norden. Dessa årliga möten kan beskrivas som ett slags inomnordisk bänkmärkning, men de är också viktiga tillfällen för oss att informera varandra om vad som pågår på hemmaplan, att jämföra och att diskutera konkreta samarbeten, som t.ex. det som startat kring kurser inom forskarutbildning på temat den nordiska modellen. Ett viktigt fokus för mötena har alltid varit hur statsmakterna i de nordiska länderna agerar och tänker kring humaniora – inte minst när det gäller finansiering.

Högskolesektorn här i Sverige har ju inte fått signaler om att några stora förändringar i anslagen för utbildning och forskning kommer att ske. Men på mötet i Oslo fick vi dystra redovisningar från våra nordiska grannarna. Framför allt Helsingfors och Köpenhamn står inför dramatiska nedskärningar. Egentligen avser dessa inte särskilt humaniora, men nedskärningarna drabbar i synnerhet vårt forsknings- och utbildningsområde, givet att det inom humaniora finns många små miljöer som är särskilt sårbara när resurserna minskar.

Helsingfors universitet har ålagts ett hårt sparbeting. 371 personer har hittills sagts upp, dock endast 48 lärare och forskare. Det är framför allt administrationen som man skär i. En stor omorganisation genomförs som innebär att all administration centraliseras till fakultet. Ingen administration förläggs till institutionsnivå, vilket innebär att institutionerna de facto avskaffas helt!

I Köpenhamn har statsanslagen minskat med 300 miljoner kr med påföljden att 20 % av personalen blivit uppsagd. Ytterligare nedskärningar innebär att 20 % ska sägas upp till 2019. Även här är det framför allt administrativ personal som drabbas. Avvecklingar av vissa ämnen har gjorts. Vidare gör fakulteten i Köpenhamn besparingar om ca 70 mkr genom att minska sitt lokalbestånd och säga upp hyreskontrakt.

Vid Universitetet i Oslo har minskade statsanslag för utbildning och forskning aviserats, men ännu har inga konkreta nedskärningar gjorts. Här är man orolig eftersom humaniora uttryckligen har satts under statsmakternas lupp. Utbildningsdepartementet gör en omfattande och granskande utredning av hela humaniora , inkl. samhällsvetenskap. Till skillnad från Danmark och Finland upplever man alltså i Norge att sökarljuset är inställt på humaniora med syfte att kritiskt granska och bestämma hur humanistisk utbildning och forskning ska bedrivas. Det står klart att den rapport som ska levereras i vår 2017 kommer att belysa humanvetenskaperna utifrån kriteriet samhällsrelevans.

Det övergripande temat för årets möte i Oslo var just excellens och socio-ekonomisk relevans, utifrån ett humaniora-perspektiv. I den generella, globala högskolesektorn talas det ju alltmer om ”impact” och ”relevence”. Och hos oss i Sverige trummas det på om högskolors och universitets ”samverkan med det omgivande samhället”. På mötet fick vi en presentation av ett pågående projekt vid Universitetet i Oslo som finansieras av det norska vetenskapsrådet och som benämns “European Flagship Universities—Balancing Academic Excellence and Socio-Economic Relevance”. Projektet undersöker de förändringar som skett inom högskolesektorn särskilt med fokus på s.k. flaggskepssuniversitet, vilka utvecklat en ny modell skild från den traditionella roll som man förknippar med gamla, prestigefulla lärosäten. Den aktiva roll som dagens lärosäten spelar i förhållande till samhället saknar motsvarighet i universitetens historia. Alla dessa nya funktioner och uppdrag som knyts till universiteten beskrivs – båda av statsmyndigheterna och av lärosätena själva – med hjälp av en rad nya termer; man talar om kunskapsproduktion och främjande av socio-ekonomisk mobilitet, om utbildningar som formar ledare i den offentliga sektorn och inom industrin, man talar om innovation och samhällelig självreflexion. Flera begrepp har också utvecklats inom det forskningsfält som undersöker dessa förändringar, vilket också projektledaren Peter Maassens innehållsrika presentationen var ett gott exempel på.

Statsmakternas förhållande till lärosätena har förändrats i riktning mot mer insyn, påverkan och styrning enligt s.k. public management-modell. Projektet i Oslo fokuserar särskilt på motsättningar och paradoxer, för sådana saknas inte i myndigheternas och lärosätenas inbördes relation. Bara för att nämna två exempel: ökad styrning kombineras med reformer som lagfäster lärosätenas autonomi; kraven på excellens förenas med ambitionen att verka för breddad rekrytering. Flaggskeppsuniversiteten i Norden (i projektet studerar man bl. a. Köpenhamns universitet, Stockholms universitet, Helsingfors universitet och Universitetet i Oslo) intar en särskild position gentemot övriga lärosäten i världen. Nordiska myndigheter och departement etablerar en intim dialog med universiteten, vilket man inte ser utanför Norden. Relationen här liknar snarast ett slags partnerskap. Jag, Elisabeth och Tytti fann projektet i Oslo kring flaggskeppsuniversitet ytterst intressant. Det är utmärkt att forskning äger rum inom detta fält. Men vi noterade också det lite besynnerliga i att myndigheter och forskningsråd finansierar projekt kring hur myndigheter och forskningsråd finansierar projekt! Den som vill veta mer om projektet kan läsa här.

Ett centralt inslag i flaggkseppsideologin är de externa projekt (deras antal, omfång, art och prestige) som lärosätena lyckas knyta till sig, och de jämförelser och rankningar som görs i dessa sammanhang. Stockholms universitet i allmänhet och den Humanistiska fakulteten i synnerhet har ju varit mycket framgångsrika i samband med de omfattande nationella forskningsprogram som finansieras av Wallenbergsstiftelserna och Riksbankens Jubileumsfond (t.ex. Wallenberg Academy Fellow, Pro Futura programmet och andra). Men när det gäller ERC-finansierade projekt inom ramen för EU:s sjunde ramprogram och Horizon 2020 är vi blygsamma i jämförelse med våra nordiska kollegor. Köpenhamn har tagit hem 14 projekt inom SH-området (Social Sciences and Humanities), varav 7 inom humaniora; Helsinki har 5 inom samhällsvetenskap och 3 inom humaniora; Oslo har 13 resp. 2; Stockholm har 9 resp. 0. I Stockholm är vi så klart medvetna om det magra utfallet och uppmärksammat detta på fakultets-, områdes- och universitetsledningsnivå. En viktig fråga är hur vi ska nå framgång i den hårda konkurrensen utifrån våra förutsättningar, inte minst de organisatoriska. För det står helt klart att andra lärosäten, som t.ex. Köpenhamns universitet, följt flaggskeppslogiken fullt ut och organiserat sig utifrån forskningsprogrammen i Horizon 2020 genom att bilda få och stora institutioner med tvärvetenskapliga inriktningar som bas.

Den kontinuerliga kontakten med de nordiska kollegorna är som sagt värdefull för oss i fakultetsledningen. Den ger oss möjligheter till fördjupade nordiska samarbeten och den ger oss nya perspektiv på vår egen verksamhet.

Jag önskar alla medarbetare vid fakulteten välkomna tillbaka till jobbet efter sommarledigheten!