Det intressanta med att läsa litteraturvetenskap är att det både ger en rik, litteraturhistorisk grund, där man får läsa en mängd viktiga verk från olika epoker – och att man tillägnar sig olika teoretiska apparater för att förstå och analysera litteratur. Samma text kan verkligen se helt olika ut, beroende på vilken tolkningsmodell man väljer att tillämpa. Som författare får jag ofta inspiration både av andra, litterära verk och av teoretiska modeller. Till exempel symboliskt/ tematiskt: Hur kan jag göra en bild av skuld? Av utsatthet? Av maktordningar? Vilka tidigare, litterära bilder kan jag bygga vidare på? I mitt skrivande har jag väldigt ofta andra litterära texter som ”bollplank”.

Som lärare till blivande författare bygger jag många lektioner utifrån mina kunskaper i litteraturvetenskap. Vi kan tala till exempel om lyriskt berättande, religiösa motiv, läsarter och deras gränser mot varandra. Grunden är alltid läsning och analys av litterära texter. När jag arbetar med elevernas alster har jag ständig använding för min textanalytiska träning, eftersom det gäller att förstå och synliggöra det som sker i texterna på olika nivåer. Skillnaden är egentligen bara att litteraturvetenskapens material är färdiga texter, medan författarutbildningens material är texter under tillblivelse – den nödvändiga grundprocessen, att läsa, är densamma. Där kan man också ständigt lära sig mer, utveckla sin känslighet och sina analytiska redskap. Ingen kan som bekant vara bättre författare än läsare.