Det var en av flera sammanslagningar som vid den här tiden gjordes vid den humanistiska fakulteten på Stockholms universitet. Bakgrunden var en strävan från universitetsledningens sida att undvika den sårbarhet som förknippades med alltför små enheter. En önskan var också att sammanslagningarna skulle medföra vetenskapliga vinster. Inför den stora omorganisationen gavs företrädare för de olika ämnena möjlighet att lämna synpunkter och önskemål.
De anställda röstade om namn
Det var naturligt att det blev just de här tre institutionerna som kom att bilda Institutionen för kultur och estetik. Redan flera år tidigare hade ett samarbete inletts mellan två av institutionerna genom skapandet av ett gemensamt administrativt kontor. Det hade möjliggjorts genom att båda institutionerna efter att ha flyttat från Södra husen var placerade intill varandra i lokaler i Manne Siegbahnhusen. När även den konstvetenskapliga institutionen flyttade dit 2013 blev det naturligt att inlemma den i planerna på ett samgående. De diskussioner som fördes ledde till bildandet av en av de största institutionerna vid fakulteten. Efter en omröstning bland de anställda fick institutionen sitt nya namn.
Tvärvetenskaplig aktivitet utvecklades
Sammanslagningen underlättades genom närheten rent lokalmässigt mellan de tidigare institutionerna men också av det faktum att det redan fanns en aktiv samverkan mellan flera av ämnena. Ett uttryck för detta var de estetiska och kulturhistoriska forskarskolorna, som innebar att såväl doktorander som seniora forskare hade lärt känna varandra och inlett samarbeten över ämnesgränserna. I den nya institutionen byggdes vidare på detta och en intensiv tvärvetenskaplig aktivitet utvecklades, samtidigt som de ingående ämnenas identitet värnades.