En kort återblick

Ämnet har under årens lopp utvecklats från att huvudsakligen ha behandlat stilhistoriska och estetiska aspekter till att även omfatta mer tvärvetenskapliga perspektiv såsom sociala, idéhistoriska och psykologiska. Beteckningen Konsthistoria ändrades till Konstvetenskap år 1969.

Institutionen har idag ett brett utbud forskningsfält inom olika epoker och teman såsom till exempel senmedeltida måleri och materiell kultur, samspelet mellan konst och musik under renässansen, bildtolkning, trädgårdskonst, konstverk och miljöer i samspel med ceremonier och riter, arkitektur- och bebyggelsehistoria, modernismen, samtida konst och postkoloniala perspektiv. De olika forskningsinriktningarna avspeglar också utbudet av valbara kurser på grund- och avancerad nivå.

Ämnets historia fram till 1973

Stockholms universitet äger som nämnts två lärostolar i konstvetenskap, J. A. Bergs professur i de bildande konsternas teori och historia samt Anders Zorns professur i nordisk och jämförande konsthistoria. Den förra tillkom genom en donation av kapten J. A. Berg och hans maka år 1883. Till förste innehavare av denna professur kallades sex år senare Viktor Rydberg. Han hade redan 1884 förordnats till lärare i kulturhistoria vid den nygrundade högskolan i Stockholm, som därmed utvidgade sin verksamhet till att omfatta även det humanistiska området. Om Rydbergs verksamhet som innehavare av den första konsthistoriska lärostolen i Sverige vittnar den föreläsningsserie "Om det sköna och dess lagar", som efter hans död 1895 utgavs av Karl Warburg 1901.

Efter Rydbergs bortgång stod professuren av ekonomiska skäl vakant några år men erhöll, sedan den 1905 ledigförklarats, till ny innehavare den unge finländske konsthistorikern Osvald Sirén (1879-1966). Sirén hade disputerat på en avhandling om Per Hilleström d.ä. 1900 och framstod som en i den svenska konsthistorien under 1700-talet väl förtrogen forskare, när han efter Oscar Levertins bortgång 1906 - tillträdde sin tjänst. Han utvecklade under de första åren av sin verksamhet vid högskolan en livlig aktivitet, som omfattade såväl svensk och italiensk konst som samtida konstliv. Han lade genom ett flertal publikationer grunden till den Tessinforskning som senare kom att fullföljas av bl.a. Ragnar Josephson. Genom studier i italiensk konst under 12- och 1300-talen gjorde Sirén en uppmärksammad insats i den internationella konstforskningen. Sirén utökade och katalogiserade den samling av äldre måleri som överlämnats till högskolan av J. A. Berg. Under långvariga och upprepade resor i Japan och Kina - den första 1917/18 drogs Sirén alltmer över till ett studium av dessa länders konst, på vilket område han efterhand kom att intaga en auktoritativ ställning. I samband härmed lämnade han 1923 professuren vid Stockholms högskola.

Han ersattes 1925 av Andreas Lindblom, som meriterat sig genom forskning på den nordiska medeltidskonstens område samt genom studier av de franska skulptörer som verkade i Sverige i samband med slottsbygget på 1700-talet. Lindblom lämnade emellertid professuren redan 1929 för att mottaga uppdraget som styresman för Nordiska Museet och Skansen. Han efterträddes 1930 av Johnny Roosval (1879-1965).

Johnny Roosval hade 1920 blivit den förste innehavaren av den för hans räkning av Anders och Emma Zorn instiftade professuren i nordisk och jämförande konsthistoria. Sin akademiska lärargärning hade han inlett redan 1905 vid Uppsala universitet, en verksamhet som han nio år senare förlade till Stockholms högskola. Sin grundläggande utbildning som konsthistoriker hade Roosval erhållit i Berlin vid seklets början. Genom Adolph Goldschmidt infördes han i den medeltida konsthistoriens värld och livet igenom kom Roosval att ägna sig åt kartläggningen och utforskandet av den nordiska medeltidens konst. Gotland kom härvid att spela en central roll och de arbeten, i vilka han behandlar de gotländska kyrkornas arkitektur, stenkonst och glasmålningar, bildar tyngdpunkten i hans omfattande vetenskapliga produktion. Genom sin stilkritiska metod och sitt intresse för ikonografiska problem har Roosval blivit av avgörande betydelse för svensk konstforskning.

Tillsammans med Sigurd Curman grundade han inventeringsverket Sveriges Kyrkor 1912 med syfte att vetenskapligt beskriva alla svenska kyrkor och deras inventarier. Utgivningen av det väldiga verket övertogs efterhand av Vitterhetsakademien. Det ledes efter Roosvals och Curmans bortgång fr.o.m. 1966 av Armin Tuulse, Sten Karling och f. avdelningsdirektören vid Riksantikvarieämbetet Per-Olof Westlund. Verket som sålunda sedan sin tillkomst stått i nära förbindelse med den konsthistoriska institutionen vid Stockholms universitet (högskola) har i början av 1973 utkommit med 150 häften behandlande mer än 500 kyrkor. Roosval grundade 1932 Konsthistorisk tidskrift såsom ett forum för svensk konsthistorisk forskning. Den utgives av Konsthistoriska sällskapet, en sammanslutning av konstforskare och konstintresserade, sedan 1968 genom Institutionen för konstvetenskap (konsthistoria) vid Stockholms universitet. Redaktör och ansvarig utgivare sedan 1948 är Sten Karling. Tidskriften som 1973 inlett sin fyrtioandra årgång innehåller uppsatser av svenska och utländska forskare jämte recensioner samt utger sedan 1959 en svensk konsthistorisk bibliografi.

När Roosval med utgången av 1929 lämnade den Zornska professuren efterträddes han på denna lärostol av Henrik Cornell. Sina huvudsakliga forskningar hade Cornell ägnat den svenska medeltidens kyrkliga konst. 1917 hade han tillsammans med Sigurd Wallin påbörjat en brett upplagd publikationsserie över det uppsvenska kyrkomåleriet under medeltiden, ett företag som han fullföljt ensam efter Wallins bortgång och som emeritus. En avslutande volym behandlande Albertus Pictor utkom 1973. Genom sina ikonografiska studier "The Iconography of the Nativity of Christ" (1924) och "Biblia Pauperum" (1925) har Cornell lämnat väsentliga bidrag till den internationella forskningen kring centrala problem. Cornell har liksom Roosval medarbetat i Bonniers konsthistoria samt författat handböcker, av vilka särskilt "Den svenska konstens historia", I-II (1944, 1946, samt senare upplagor) fyllt en angelägen uppgift i den akademiska undervisningen.

Cornell lämnade sin professur den 30 juni 1957 och efterträddes av Karl Erik Steneberg (1903-60). Stenebergs forskningar var inriktade på vasatidens porträttkonst. Hans doktorsavhandling om "Kristinatidens måleri" (1955) innebar genom sin grundliga arkivaliska dokumentering och sin för första gången i större skala tillämpade ikonologiska metod en nyorientering inom svensk konstvetenskap. Tyvärr drabbades han knappt ett år efter tillträdet av sitt ämbete av en sjukdom som i förtid avklippte hans livstråd. De impulser han i sin undervisning gav har varit av betydelse för forskningen vid institutionen.

Till innehavare av Zorns professur från den 1 juni 1962 utnämndes Armin Tuulse (f. 1907). Tuulse erhöll sin grundläggande konstvetenskapliga utbildning vid universitetet i Tartu, Estland genom Sten Karling. Han disputerade på en avhandling om borgarna i Estland och Lettland (1942) och har därefter i en lång rad publikationer lämnat bidrag till kännedomen främst om svensk medeltida byggnadskonst. Metodiskt förebildlig är hans undersökning av "Hossmo kyrka" (1955). Han har varit flitigt verksam för Sveriges Kyrkors räkning och han har i några sammanfattande arbeten "Borgar i Västerlandet" (1952) och "Romansk konst i Norden" (1968, även tysk och polsk upplaga) tecknat vederhäftiga bilder av viktiga sammanhang. I sitt arbete "Gustav Vasas reformationstavlor" (1958) har han med utgångspunkt från samtida träsnitt fastställt förebilderna för de märkliga målningar, som fordom smyckade rikssalen i Gripsholms slott. Han har också lämnat ett uppmärksammat tolkningsförslag av deras innehåll. Tuulse har tillsammans med en grupp yngre forskare vid institutionen slutfört en undersökning av Ålands kyrkor och förbereder en översikt av "Gotikens konst i Norden", liksom volymen om den romanska konsten illustrerad med ett nytaget bildmaterial, till största delen utfört av fotograf Per Bergström vid Humanistiska fakultetens fotografiska laboratorium.

När Sten Karling den 1 aug. 1947 efterträdde Johnny Roosval som innehavare av den Bergska professuren hade han innehaft docentur vid Göteborgs högskola samt under åren 1933-1940 varit professor i konsthistoria vid universitetet i Tartu, Estland. Karling hade disputerat på en avhandling om "Trädgårdskonstens historia i Sverige intill Le Nôtrestilens genombrott" 1931. Bland hans övriga större arbeten må nämnas "Matthias Holl från Augsburg och hans verksamhet som arkitekt i Sverige och Baltikum" (1932), "Narva, eine baugeschichtliche Untersuchung" (1936), "Holzschnitzerei und Tischlerkunst der Renaissance und des Barocks in Estland" (1943) samt "Medeltida träskulptur i Estland" (1946). De studier av nutida svenskt måleri han påbörjade i Göteborg på 40-talet och vilkas resultat bl.a. ingår i "Göteborgskoloristerna" (1948) har han fullföljt med ett arbete om den stockholmska skärgårdsmålaren Axel Sjöberg (1960). Genom arbetet "Kyrkorna i Borås och Brämhult" (1955) inledde han det studium av de svenska kyrkorna som han fortsatt såsom en av utgivarna av Sveriges Kyrkor sedan 1966. Han har författat ett flertal uppsatser belysande såväl svensk som utländsk konsthistoria. Flera av dem ingår i Konsthistorisk tidskrift, som han redigerat sedan 1948.

Karling var jämte professor Carl Nordenfalk svensk representant i Comité international d'histoire de l'art (CIHA) och tillika ordförande i den svenska sektionen av denna organisation. I denna egenskap har han deltagit i det gemensamma internationella arbetet på konstvetenskapens område. Till innehavare av Bergs professur fr.o.m. den 1 januari 1973 har utnämnts intendenten vid Nationalmuseum, docent Patrik Reuterswärd.

Ur: Humanistisk forskning vid Stockholms universitet, Stockholm, 1973
Text författad av Sten Karling och Götz Pochat